Sparat under: LookHear?
Det gick inte längre att förhindra. Musikintresset tog sig ur våra sinnen, ur det lilla köket och ut på internet. Vi vill inte längre dela vår fantastiska resa genom musiken med enbart oss själva utan även med dig!
LookHear? Inga kompromisser, bara bra smak.
/Sebastian & Oskar
Sparat under: Pop/Rock
Den begåvade men idag aningen bortglömda Todd Rundgren var under början av 70-talet en otroligt kreativ och självproducerande musiker. Idag kanske mest känd för att skådespelerskan Liv Tyler under större delen av hennes uppväxt trott att han var hennes biologiska far.
Han hade med sitt band The Nazz spelat in ”Hello, It’s Me”, en smärtsam ballad om ett förhållande som tar slut över ett telefonsamtal. Låten fick mycket liten uppmärksamhet varpå Rundgren återanvände låten för sitt tredje soloalbum ”Something/Anything?” från 1972, en skiva som då mottogs som ett mästerverk. Rundgren producerade skivan helt själv, spelade alla instrument samt stod för all sång.
”Hello, It’s Me” kom att bli Rundgrens allra största hit, något han själv inte hade förväntat sig då all fokus lagts på andra låtar.
/Seb
Sparat under: Misc.
Det har gjorts ett flertal bra covers på The Beatles musik men den absolut bästa tolkningen måste vara den ”spoken-word”-version Peter Sellers gjorde som Laurence Olivier’s Richard III på ”A Hard Day’s Night” 1965. Aldrig har dess text visats ur ett sådant djup… nåja.
/Seb
Det var ju egentligen meningen att vi skulle fortsätta blogga från Tokyo, så blev det ju inte riktigt. Månaderna har varit fruktansvärt intensiva så det kommer igång igen när vi kommer hem om två veckor. Sorry.
Sparat under: LookHear?
Kabuki-cho i Shinjuku, Tokyo’s ”Red Light District” är täckt med hallickar, neon och synd. Måndag kväll drog vi ner på jakt efter ”Mother Rock Bar” som vi fått tips om. Vi irrar runt som de vilsna turisterna vi är utan att egentligen veta åt vilket håll vi styr och efter att fått ett antal ”erbjudanden” av diverse pimps pröjsar vi en sydafrikansk sådan 1000 yen för att visa oss vägen. Väl framme trillar vi ner i en mörk liten trappa där väggarna är fyllda med musikhistorien i posters från golv till tak.
Stället är inte stort nog för ens 10 personer men vi slår oss ner och beställer varsin öl. Konceptet med baren är att gästerna själva får välja musiken som skall spelas genom en meny, ett koncept som passar oss musikfascister utmärkt. Ingen av av oss blir besvikna över utbudet som erbjuds, här finns allt från klassisk rock till riktigt tung metall.
/Seb & O
A new stereophonic sound spectacular – Pizzicato Five: Tokyo’s coolest combo.
Pizzicato Five, flaggskeppet för Tokyo’s ”Shibuya-kei”-scen (en rörelse som utvecklades under det tidiga 90-talet i Shibuya, en av Tokyo’s ”innestadsdelar”), är ett av få japanska band som sträckt sig utanför landets gränser. Bandet bildades 1979 av Yasuharu Konishi och Keitaro Takanami som båda var konststudenter på Aoyama-universitetet i Tokyo. Sedan deras första skiva släpptes 1985 så har medlemmar kommit och gått, den mest kända uppsättningen av bandet bestod av Konishi och sångerskan Maki Nomiya.
Bandets sound var starkt influerat av det sena 1960-talet och hade ofta ett konstnärligt anslag. De spelades under 90-talet i Sverige mycket på P3 och ZTV, deras låt ”Baby Portable Rock” var länge signaturmelodi till ”Vetenskapsmagasinet” och år 1998 stod de för en bejublad konsert på Roskildefestivalen.
/Seb
LookHear? är i Tokyo, här går startskottet, början på vad som komma skall.
/O
Sparat under: LookHear?
Nu åker vi till Tokyo! En stadig diet bestående av puls, neon och förvirring skall förhoppningsvis få oss att finna oss själva. Vi kommer självklart att fortsätta blogga därifrån. Ses i januari!
/Seb
Sparat under: Electronic
Musikvideoregissören Michel Gondry, som bland annat regisserade Daft Punk’s klassiska video till ”Around The World”, regisserade 2002 videon till den brittiska elektroniska duon The Chemical Brothers’ ”Star Guitar” från albumet ”Come With Us”. Videon baserades på det material Gondry hade filmat från ett tågfönster under en resa från Nîmes till Avignon i Frankrike. Videon, där landskapet synkroniseras med låtens takter, är oerhört läcker och räknades ut med hjälp av ett ark grafpapper, apelsiner, gafflar, kassettband, böcker, glasögon och ett par tennisskor.
/Seb
Sparat under: Misc.
Amerikanen Tommy Emmanuel och japanen Jake Shimabukuro uppmärksammades via YouTube för sina covers på The Beatles-låtar för sina respektive instrument, akustisk gitarr och ukulele(!). De båda uppträdde tillsammans en gång i ett tv-framträdande där de gav sig ann George Harisson’s ”While My Guitar Gently Weeps”. Solot i Emmanuel och Shimabukuro’s version är nästan lika rått som originalets och det är fruktansvärt synd att Harrison aldrig fick uppleva den kanske snyggaste Beatles-transkriberingen som gjorts.
/Seb
Sparat under: Rock
Den kontroversiella franske poeten, regissören och musikern Serge Gainsbourg uppnådde den kreativa kulmen 1971 på sitt sexuellt utmanande konceptalbum ”Histoire de Melody Nelson”. Albumet kretsade kring Gainsbourg’s alterego ”Gainsbarre” som oavsiktligt krockar sin Rolls Royce in i den unga vackra flickan Melody Nelson och den påföljande förförelse och romans som uppstår. Gainsbourg’s älskarinna Jane Birkin spelade rollen som Melody som stod för Gainsbourg’s lolita-fascination i den ouppnåeliga tonårshjältinnan. Det var även Birkin som poserade halvnaken på skivans omslag. Den stilistiska följdriktigheten och upprepningen i spåren på ”Histoire de Melody Nelson” är förförande franskt och arvet från Gainsbourg kan höras tydligt hos landsmän som Air och Sébastien Tellier.
”Melody”
”En Melody”
/Seb
Sparat under: Rock
Den mångsidige Eric Clapton hade år 1970, 25 år gammal, rönt framgångar med The Yardbirds, John Mayall’s Bluesbreakers, Cream, det kortlivade Blind Faith och med ett antal gästspel. Clapton hade bland annat bidragit med det berömda solot på George Harrison’s ”While My Guitar Gently Weeps” från The Beatles’ självbetitlade vita skiva från 1968. Clapton’s nära vänskap med Beatles-gitarristen hade fört honom till Harrison’s fru, den brittiska fotomodellen Patricia Anne ”Pattie” Boyd. Förblindad av henne föll han i en djup förälskelse och efter att hon avvisat hans närmanden skapades i hjärtesorg materialet till Clapton’s definitiva mästerverk ”Layla And Other Assorted Love Songs” som helt och hållet kretsar kring Clapton’s obesvarade känslor.
Dubbelskivan gavs ut med den nästan fiktiva gruppen Derek And The Dominos vilket blev gruppens enda skiva. Gruppen bestod av Clapton samt Bobby Whitlock, Carl Radle och Jim Gordon som alla tidigare hade spelat med varandra i gruppen Delaney, Bonnie & Friends. Med på skivan medverkade även Duane Allman från The Allman Brothers Band, ett gästspel som fulländades på skivans slutliga höjdpunkt; det klassiska titelspåret.
Clapton hade inspirerats av den persiska sagan ”Layla & Majnun” där en månprinsessa gifts bort av sin far till en annan man än den som älskar henne. Clapton och Allman’s samspel på ”Layla” formade en hybrid där Allman’s tjutande gitarr skenade som ett utspårat tåg och Clapton’s hesa stämma vrålade ut sin smärta bakom det fantastiska huvudriffet. Efter drygt tre minuter övergår låten till ett pianoparti som utmynner i ett enormt instrumentalt stycke som aldrig tycks ta slut, kärleken har aldrig tonsatts bättre än under ”Layla”’s sista fyra minuter. ”Layla” kom inte bara att bli Clapton’s utan även en av rockmusikens allra främsta signaturer.
”With the realization that I had inspired such passion and creativity, the song got the better of me. I could resist no longer.” – Pattie Boyd
Efter 10 år fick Eric Clapton till slut sin ”Layla”. 1977 skilde sig Pattie Boyd från George Harrison och gifte sig 1979 slutligen med Clapton. Med facit i handen är ”Layla And Other Assorted Love Songs” det mest romantiska dramat som går att finna i rockmusiken och inte någonstans brister vare sig Clapton eller skivan i sin egen självömkan. Clapton är så passionerad att han växer in i gitarren och ger utlopp åt hela sin åtrå i instrumentet. Gitarren blir en förlängning av hela hans personlighet och när Clapton sliter av det våldsamma solot i ”Why Does Love Got To Be So Sad?” eller darrar på rösten med gråten i halsen i ”Bell Bottom Blues” känns det så äkta att musiken plötsligt blir personlig för mig. Manliga känslor har aldrig blottats så ärligt.
”He’s such an incredible musician that he’s able to put his emotions into music in such a way that the audience can feel it instinctively. It goes right through you.” – Pattie Boyd
”Bell Bottom Blues”
”Why Does Love Got To Be So Sad?”
”Layla”
/Seb
”I’ll be your plastic toy.”
1985 släpptes The Jesus & Mary Chain’s debutskiva ”Psychocandy”. En skiva som påverkade ett helt led av band med förkärlek till direkta melodier och skrävlande ljudbilder. Bröderna Jim och William Reid kombinerade Brian Wilson’s och The Beach Boys’ enkla popmelodier med The Velvet Underground’s disharmonier och slitna gitarrmattor; ett sound som var banbrytande för sin tid.
Strukturen i låtarna påminde även mycket om Phil Spector’s ”wall-of-sound”-produktioner. Trumintrot till The Ronettes’ ”Be My Baby” är t.ex. identiskt med trumintrot på skivans inledande spår ”Just Like Honey”, en låt lika sträv som taggtråd men samtidigt lika söt som socker.
/Seb
Sparat under: Folk
När hösten nu blir allt mer påtaglig är det allt lättare att ta till den amerikanska folk-rock-duon Simon & Garfunkel, bildad i just New York 1964. Paul Simon och Art Garfunkel möttes för första gången när de båda var blott elva år i ett 50-talets Queens. Vid 15-års ålder släppte de sin första singel ”Hey, Schoolgirl” under namnet Tom & Jerry, en typisk hit av 50-talsmått inspirerad av Elvis och flertalet doo wop-grupper.
Fyra fullängdare senare släpper Simon & Garfunkel år 1970 ”Bridge Over Troubled Water” som skulle komma att bli deras sista album. Tillsammans med ”The Only Living Boy In New York” hörs de odödliga klassikerna ”Bridge Over Troubled Water” , ”El Condor Pasa (If I Could)” och ”The Boxer”. Vid detta tillfälle är Simon & Garfunkel en av världens största och mest kända duos. Tillsammans har de med elegans satt en lovsångsstandard som få når upp till. Paul Simon har också som låtskrivare och poet kommit ur skuggan av Bob Dylan och in i rampljuset.
De har återförenats sporadiskt under åren och har uppmärksammats mest för ”The Concert In Central Park”. Som namnet tyder hölls en konsert i Central Park 1981 i hjärtat av New York. Framträdandet sägs ha setts av nära en halv miljon människor och släpptes senare på skiva. Själv tog jag chansen att se de två i Globen sommaren -04, en chans jag inte lär få igen.
/O
Steve Vai upptäcktes som 19-åring av Frank Zappa när han transkriberade Zappa’s trumkomposition ”The Black Page” till elgitarr. I nedanstående klipp från 1982, det sista året Vai spelade med Zappa, möts de båda i en gitarrduell utan dess like.
/Seb
The Shins från New Mexico har sen 2001 släppt tre fullängdare: ”Inverted World”, ”Chutes To Narrow” och ”Wincing The Night Away”. Alla tre står starka för sig själva och innehåller en mängd riktigt bra indiepop-låtar. De fick sitt genombrott med låten ”New Slang” i filmen Garden State och har sen dess blivit ett respekterat band bland mängden av indieband sedan sekelskiftet. ”Wincing The Night Away” var bland förra årets bästa skivsläpp och är bandets mest välpolerade skiva. ”Turn A Square” är något av det mest intensiva du kan lyssna på med The Shins, därefter finns det inslag av mer akustiska och progressiva popmelodier. The Shins har skapat ett unikt sound och har en speciell touch när det kommer till textskrivande. De är något jag aldrig hört förut.
/O
Sparat under: Rock
Den legendariska rockfestivalen som hölls på Woodstock i augusti 1969 innehöll en rad fantastiska uppträdanden. Ett av de allra finaste var det som det då dagsfärska Santana serverade som sistanummer: ”Soul Sacrifice”, det avslutande spåret på deras självbetitlade debutskiva. Framförandet exploderar totalt i rytm och puls där folk i publikhavet under spelningen följde med, bland annat trummandes på plank runt scenen.
Under det här instrumentala numret läggs ett av världens bästa trumsolon av Michael Shrieve som då var blott 19 år och således den yngste musikern att uppträda under hela festivalen. Nedanför följer ett klipp från den utsökta filmen ”Woodstock: 3 Days Of Peace & Music”, som klipptes av bland andra Martin Scorsese.
/Seb
